"Gulz vill rädda regeringens heder – Sverige försvagas utan digitaliseringsstrategi"

Professor Agneta Gulz replikerar på min artikel om vikten av en strategi för skolans digitalisering genom att rycka ut till försvar för regeringens bristande styrning och anklaga mig för att göra skolan till ett “politiskt kvasi-slagfält”. Det är lite oklart vad det betyder, men jag ska se om jag kan förtydliga några andra delar.

Att digitaliseringen av samhället pågått under lång tid är ett faktum. Frågan är om Sverige ska ha en strategi och tillsätta resurser för att få ut mesta möjliga av den utvecklingen, även för skolan, eller om vi ska låta bli.

Just nu väljer regeringen det sistnämnda. Regeringen har ingen digitaliseringsstrategi för skolan och de jobbar inte på att ta fram någon. Det skapar osäkerhet för huvudmän och rektorer och det lämnar lärarna och eleverna att själva navigera i det digitala landskapet.

Det är alltså inte så att jag använder mig av det retoriska greppet “halmdocka” och hittar på saker om regeringens avsaknad av strategi för skolans digitalisering, för att sedan slåss mot mina påhittade argument. Det finns inte någon strategi. Punkt. Det är ett verkligt problem som jag menar riskerar leda till bristande likvärdighet för elevers utbildning i digital kompetens, och försvaga Sverige som modern bildnings- och kunskapsnation. I övrigt kan jag inte bemöta resonemanget om halmdockor, för att jag helt enkelt inte förstår det.

Gulz verkar vilja rädda regeringens heder genom att hävda att det käcka rimmet “från skärm till pärm” skulle kunna läsas ut som “från en digital infrastruktur för lärande i grundskolans klassrum till en analog sådan”, men det är ju bara flera ord som beskriver samma avsaknad av strategisk verkshöjd. Det är inte den breda strategi för hela skolväsendets digitalisering som efterfrågas och behövs, och det jag ger inspel till i min artikel.

Olika utgångspunkter kring forskning

Gulz och jag har det gemensamt att vi vill att skolans digitalisering ska bygga på forskning, men våra utgångspunkter skiljer sig åt. I skolan används uttrycket “vetenskap och beprövad erfarenhet”, och Gulz använder uttrycket “konsoliderad empirisk evidens”. Hur de här begreppen förhåller sig till varandra kan man verkligen diskutera, jag går inte in på det eftersom det är en för omfattande diskussion för den här slutrepliken, men konstaterar att de innebär olika förhållningssätt.

Jag vill framhålla att forskningen om skolans digitalisering behöver bygga på en mångvetenskaplig ansats där man på den strategiska nivån inte begränsar vare sig frågeställningar, metoder eller resultat. Det menar jag inte är en regerings uppgift att göra. En regerings uppgift är att klargöra att man ser behov av mer forskning och sedan ge förutsättningar för det. Gulz beskriver en strategi som i sig förekommer forskningens resultat genom att slå fast att skärmar ska användas restriktivt och selektivt. Om det också ska fastslås hur andra digitala lärverktyg ska användas framgår inte.

Jag vill understryka att en strategi för skolans digitalisering behöver omfamna åtminstone digital infrastruktur och support, skolhuvudmäns och lärares kompetens, administration och arbetsmiljö, informationssäkerhet och integritet, praktiknära forskning kring lärares didaktiska val i klassrummet, utbildningskvalitet och kunskapsresultat, samt mångvetenskaplig forskning inom hela ämnets bredd. Det räcker alltså inte med att bara fokusera på omfattningen av digitala lärverktygs förekomst i klassrummet. 

Jag bedömer att vi delar bilden av en rad förmågor som elever behöver träna på i skolan, Gulz nämner bland annat förmåga att fokusera, vara uthållig, skapa relationer till andra, reglera sin motivation, och det självklara att kunna läsa och skriva. Jag vill bland annat lägga till förmågor som att räkna, formulera problem och lösningar, värdera olika lösningar, analysera och reflektera över sig själv och andra. 

Utöver det vill jag lägga till att barn och elever också behöver digital kompetens, av det absolut enklaste grundläggande skälet att samhället är digitalt. Grunden i att läsa och formulera sig i text är så klart fundamental, men förmågan att tillämpa färdigheterna också i en digital kontext måste också undervisas om av skickliga lärare och tränas på, precis som alla andra kunskaper vi vill att skolan ska ge.

"Som att skolan lever sitt liv i ett vakuum"

Slutligen menar Gulz att skolans digitalisering inte har något med strategier för digitalisering av andra samhällsområden att göra. Det tycker jag är häpnadsväckande. Inom vilket annat samhällsområde argumenterar någon på det sättet? Det är som att skolans professioner och eleverna i skolan lever sina liv i ett vakuum. Som att skolan inte ska vara en del i ungas vardag här och nu, än mindre att förbereda dem för livet som vuxna medborgare och arbetstagare i ett modernt, demokratiskt – och digitalt – samhälle. Så kan vi inte ha det.