"Det offentliga måste tänka om kring it – annars behöver vi omförhandla samhällskontraktet"

Som M.A. Numminen en gång i tiden sjöng så har allting blivit kostsamt, så även it. Enligt industrianalytiker ser vi en ökning av it-relaterade kostnader med runt 9 procent under 2025, något som nu ger i huvudsak CIO:er ont i magen. Orsaken till att de får ont i magen av detta är att de sitter med Svarte Petter, för att använda en daterad liknelse.

De sitter fast i en situation där verksamheterna de verkar i har låst it-kostnader till ett fast belopp, oftast angiven som en andel av verksamhetens omsättning. Vad skall de då göra när nu it-kostnaderna från leverantörer ökar kraftigare än väntat? 

Lösningen blir, med stor sannolikhet, en kompromiss mellan att spara in på det som går, och öka utgifterna på resten. Vi kommer med andra ord att se en utveckling där it-avdelningar blir än mer anemiska än tidigare, och där verksamheters digitala förmågor urlakas. 

"It-avdelningen en illa tilltygad del av verksamheten"

Men hur borde vi egentligen tänka när det gäller it-relaterade kostnader? Vi har tidigare varit kritiska till den typ av ”cap” eller övre gräns man sätter på it som en andel av omsättningen i verksamheten. Det är ett aningslöst förhållningssätt som utgår från att it inte tillför värde, utan endast är en stödfunktion som skall leverera enligt tidigare specifikation. De flesta it-avdelningar som vi på Swedish Center for Digital Innovation (SCDI) kommer i kontakt med har sedan länge gett upp tanken på att ha tillräckliga medel för kontinuerlig modernisering av infrastrukturen, likväl som att ha tillräckliga utvecklingsresurser för att möta nya och tilltagande behov från verksamheten. De är, som en konsekvens av detta, en reaktiv, isolerad och illa tilltygad del av verksamheten som sedan länge har kämpat med att rättfärdiga sin existens.

Ett bättre förhållningssätt skulle komma från att man såg it för vad det egentligen är: en förutsättningsskapande resurs i verksamheten. Denna resurs tillför inget värde så länge den inte nyttjas för att utveckla verksamheten. Det vi ser när vi analyserar siffror i relation till det som kallas ”digital intensitet”, eller hur mycket av omsättningen som läggs på it i olika branscher ser vi tydliga mönster. För det första ser vi att branscher som har skiftat över till digitala intäkts- och värdeskapandeströmmar (som bank, finans, försäkring) lägger betydligt högre andel av omsättningen på it än övriga branscher. För det andra ser vi att denna utveckling fortsätter över tid, vilket indikerar att detta verkar vara rätt väg för dessa branscher.

Hur ser det då ut i offentlig sektor? Här saknas i stort faktaunderlag (man kan ställa sig frågan varför…), men det vi sett genom Forskningskonsortiet Digital Förvaltnings forskning är att regioner har uppvisat en stabil position med strax under 3 procent av omsättningen, och kommuner verkar ligga relativt stabilt på runt 1-2 procent. Slutsatsen vi drar ur detta är att regioner och kommuner inte har stärkt sin (relativt sett låga) förmåga att utveckla verksamheten genom digitalisering och AI. Satsningar på digitalisering rör sig ofta i promilleklassen, och även om det är mycket tal om AI just nu så visar AI Swedens sammanställning på långt ifrån imponerande aktivitet över brädet. 

It är en nödvändig förutsättning

Så vad behöver då offentliga organisationer göra? Det första de behöver göra är att förstå att it utgör en nödvändig förutsättning för den omställning man nu behöver genomföra i relation till demografiska, demokratiska, säkerhetspolitiska och klimatrelaterade utmaningar. Nya verksamhetsmodeller behöver ackompanjeras av nya styrmodeller, där just medelsfördelning i form av digital intensitet behöver ses över.

Det andra de behöver göra är att sätta tydliga mål i termer av hur snabbt de vill förändra sin digitala intensitet. Hur snabbt vill de öka sin förmåga, och hur snabbt vill de skifta över till en ny verksamhetsmodell där digitala tjänster utgör standard snarare än som nu en ofta sämre och parallell möjlighet för invånaren? Här behövs en tydlig plan som exekveras, följs upp och utvärderas. 

Sist men inte minst behöver de säkerställa hur ökade avsättningar för it och digitalisering nyttjas. Vår generella rekommendation är att 20 procent av den totala it-budgeten läggs på modernisering och expansion av infrastruktur, och 30 procent läggs på nyutveckling. Det resulterar i att återstående 50 procent kan läggas på förvaltning av den infrastruktur man har på plats. Vi är väl medvetna om att dessa siffror kan upplevas absurda i relation till det nuvarande läget för många it-avdelningar, men det visar på vilken riktning som vi ser är nödvändig för att säkerställa omställning av verksamheten.

Ökad digital intensitet eller omförhandlat samhällskontrakt

Offentliga organisationer som står kvar i den låga graden av digital intensitet som blivit utmärkande för offentlig sektor kommer inte att klara av omställningen lika bra som organisationer med högre digital intensitet. De kommer att få svårare och svårare att bedriva sin verksamhet, givet att de inte har skiftat bort från föråldrade verksamhetsmodeller. I takt med att detta sker urholkas samhällskontraktet mer och mer, och den stora frågan som vi på SCDI brottas med är vad som kommer att komma först: En omförhandling av samhällskontraktet eller beslut som markant ökar den digitala intensiteten i offentliga organisationer? 

Johan Magnusson, professor, föreståndare Swedish Center for Digital Innovation, Göteborgs universitet