Så minskar Östersund digitalt utanförskap

– De blandade resultaten av våra projekt visar på behovet av mycket förarbete och att känna till slutanvändarens behov, säger Sylvia Mårtensson, projektledare i Östersunds kommun.

Östersunds kommun är en av deltagarna i Vältel 2.0, ett interregionalt projekt mellan Norge och Sverige, som bland annat syftar till att på olika sätt minska det digitala utanförskapet.

Ett av de mer lyckade Vältel-projekten är en digital utbildning via mobiltelefonen till anställda inom LSS, vilket betyder Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Från början var tanken att utbildningen skulle underlätta för nyanställda medarbetare, medarbetare med svenska som andra språk eller personer som har andra svårigheter att ta till sig information på de fysiska utbildningarna som kommunen erbjudit, men det nyttjades av långt fler än så.

– Trots att 75 procent av de som gjorde utbildningen hade arbetat inom LSS i mer än tre år, upplevde de att de lärde sig nya saker under utbildningen.

I ett annat av arbetena har Vältel 2.0 testat digitala möten med anhöriga till personer med demens. Kommunen ville även testa en norsk lösning som kallas No Isolation, som såg lovande ut på pappret.

– Om den anhöriga ringer till enheten hos personen med demensdiagnos så tar det tio sekunder innan samtalet går igång automatiskt. Det kan passa bra för personer som är sängliggande eller har en demenssjukdom. Tyvärr var tekniken alldeles för dyr så vi letade vidare.

Ett annat arbete som startade i samband med covid-19 kretsade kring Ipads. I det projektet skulle anhöriga till äldre personer med demens, men som fortfarande bor hemma, kunna få digitalt stöd. Detta eftersom de dagliga verksamheterna stängdes ned. På plattorna togs alla appar bort förutom Facetime så att de anhöriga skulle kunna ringa till personalen för samtal och stöd, men inga anhöriga nappade på erbjudandet.

– Vi fick lämna det projektet för tillfället. Vi vet att behovet finns men vi behöver sitta ned tillsammans med slutanvändarna och förklara hur det fungerar och nu i pandemitider blev förarbetet för stressat.

– Vi lärde oss att alltid säkerställa behovet och att ha resurserna, samt att ha möjligheten att fysiskt stötta vid införandet av digitala lösningar, även om vi yngre känner att tekniken är enkel och att vi tycker att vi har förberett allt.

Utbildning och psykisk ohälsa

Men Östersund har inte bara fokuserat sitt digitala utvecklingsarbete på personer med teknikovana. Kommunen har under pandemin även testat videomöten med personer med psykisk ohälsa.

– Många av dessa personer hade det jobbigt redan innan covid-19, och ville av förklarliga skäl inte få fysisk hjälp under pandemin. Det visade sig att många tyckte det var jätteskönt att inte behöva släppa in folk fysiskt hela tiden, så det löste sig perfekt. Vi såg också stora miljömässiga vinster då personal inte behövde åka lika mycket bil.

Här är ett problem dock den lagliga biten. Östersund fick bara testa Teams som videokanal i projektform, så om lösningen ska bli permanent behöver kommunen investera i en säkrare videolösning, eller att något ändras juridiskt.

– Vi hoppas komma på en tillräckligt säker lösning som alla kan vara nöjda med. Bland de flesta personerna med psykisk ohälsa fanns ingen teknikovana alls utan många vill fortsätta med de digitala mötena även efter pandemin. Så det har varit en win-win-situation.

– Och som sagt, för att lyckas med diverse digitaliseringsprojekt är det viktigaste att känna till användarbehovet. Vet inte användaren vad den saknar så kan den inte sakna det, som exempelvis i vårt fall med ipads. Då är det vår uppgift att visa på möjligheterna och förankra lösningarna väl hos slutanvändarna, innan projektet startar eller breddinförs, avslutar Sylvia Mårtensson.