Liv, död och triathlon

I mars 2012, nyutexaminerad från KTH och på sitt helt nya ingenjörsjobb, kände sig den då 28-åriga Shahrzad Kiavash förkyld. Hon fick sedan en ovanligt stark värk i magen. En värk som utvecklade sig till bröstsmärtor och hjärtklappning under kvällen. Shahrzad ringde till SOS Alarm, som anade att Shahrzad hade fått en panikattack, ett tillstånd hon inte hade någon anledning att ha. Shahrzads lillebror kom för att hålla koll på henne och mitt i natten, på väg för att hämta vatten, kollapsade hon på golvet. Nu fick hennes bror ringa till SOS Alarm. 

Shahrzad hade drabbats av en aggressiv och ovanlig blodförgiftning, en så kallad sepsis. Hennes släkt åkte direkt till sjukhuset, eftersom läkare befarade att hon inte skulle klara sig över natten. Shahrzad svävade mellan liv och död i 13 dagar och överlevde mirakulöst, men på grund av en cirkulationskollaps fick hon amputera båda benen från knäna och nedåt. 

– Det svåraste för mig var att acceptera vad som skett och hitta livsgnistan igen. Jag hade inte utsatt mig för något speciellt utan det som drabbade mig var bara ett pärlband av otur, så pass mycket otur att jag fick ligga på sjukhuset i sju månader och förlorade alltså två kroppsdelar. 

– Bakterien var luftburen så det kan ha varit så enkelt att någon hostat på tunnelbanan och sedan har bakterien trängt sig in i mitt immunförsvar och vandrat igenom mitt blod. Här hoppas jag att teknikutvecklingen och forskningen på området leder till att vi framöver kan diagnostisera och sätta in rätt åtgärder och medicin betydligt tidigare. I så fall hade jag kanske inte behövt amputera båda mina ben. Det var tankar jag ägnade mycket tid åt i början och blev väldigt deppig. Jag hade svårt att finna mig i den nya situationen, eftersom jag inte tyckte att jag hade gjort något fel. 

Gymmet en räddning 

Men livsgnistan kom tillbaka. Efter otaliga träningspass med sjukgymnaster och sina nya benproteser, som var mycket smärtsammare än hon anat, så började hon istället att gå till gymmet, där hon kunde göra sina övningar själv. Där kom hon också i kontakt med den personliga tränaren Kajsa och de två började träna ihop.

– Efter en tid när hon såg att jag blivit starkare så frågade hon om jag ville delta i ett triathlon. Jag hade inga simkunskaper, kunde inte cykla och hatade att springa, men kände ändå varför inte. Kajsa anmälde mig och vi förberedde oss sedan i elva månader. Vi investerade i proteser för alla tre delmoment och tränade stenhårt. I augusti 2015 gick jag i mål på Stockholm Triathlon som den första dubbelamputerade deltagaren någonsin. 

Vilka var de största anledningarna till att du orkade ta dig igenom allt?

– Jag hade superbra vänner, släkt och familj som peppade mig. Även om mitt egna liv inte just då kändes värt att leva så kunde jag leva för andra människor i min närhet. Att jag sedan träffade Kajsa var ren tur. För mig var det viktigt att hitta någon som hjälpte mig att börja drömma igen. Triathlon blev en anledning att gå upp ur sängen, då jag hela tiden hade ett mål.

– Jag fick chansen att plocka fram mina superkrafter och nu, fyra år senare, mår jag bättre än någonsin och har mitt mantra I am my own superhero tatuerat på ena armen. 

Under Atea IT-arena i höst kommer Shahrzad Kiavash att berätta mer om sin psykiska och fysiska resa från ingenjörslivet till sjukhussängen och vidare ända in i målfållan.