Markus Lingman: Så kan vården lyckas med nyttjandet av hälsodata och AI

Nyttjandet av hälsodata och applicering av AI är ju heta ämnen, vilka förutsättningar krävs för att få det att fungera?

– Flera förutsättningar samtidigt, skulle jag säga. Dels krävs det ju människor som kan detta, inte bara ur ett it-perspektiv utan ur ett nyttjandeperspektiv; ”vad ska vi ha det till”. Sen är det krassa saker som data – vi behöver en massa data, användbara data – beräkningskraft, datorer, jurister som kan precis det här och en ledning som förstår varför man ska stödja den här typen av data. Det krävs ett helt litet potpurri av komponenter.

Det finns ju en avsaknad av domstolsbeslut. Hur tycker du att man ska tänka här?

– Det ligger i sakens natur att det inte finns några domstolsbeslut när det kommer en ny lagstiftning. Samtidigt så vill vi ju använda lagstiftning som kommer så snabbt som möjligt, och det vill ju lagstiftarna också att vi ska göra. Det man får göra i väntan på ett vägledande domstolsbeslut, som man ju aldrig vet när eller ens om det kommer, är att försöka komma överens om hur man tolkar den lagstiftning som finns. Jag tror att det är få som vill sticka ut hakan och chansa ensamma; ”det var nog det här som lagstiftarna avsåg”. Så ta de smartaste, kunnigaste människorna och sätt dom i ett rum, lite som en påvekonklav, och så får de komma ut när de har släppt ut vit rök och tyckt till efter bästa förmåga. Det är där vi är ungefär.

Den tekniska utvecklingen går supersnabbt, hur kan vi få kompetensen att takta här?

– Det där är en utmaning, för det är många som vill ha den där kompetensen också. Det är många som drar i de nya kompetenserna från högskolan. Det är näringsliv, men också offentlig sektor och staten som behöver den här kompetensen. Och här blir det ju fråga om lönenivåer och så. Men det offentlig sektor kan erbjuda, inte minst vården, är ju väldigt meningsfulla arbetsuppgifter och väldigt mycket data att jobba med. Och det är inte alla sammanhang där de komponenterna finns. Vi kommer att behöva samarbeta med högskolorna och universiteten, och berätta från vår sida vad det är för kompetens vi behöver och vad den ska vara till. Och så får man bygga utbildningskapacitet i Sverige för detta. Men det kommer att ta ett tag, så vi kommer att ha brist en tid till.

Ni har kommit långt i Region Halland, hur säkerställer ni användarfokus?

– Genom att blanda in användarna från början och utgå från vad det är vi ska lösa för problem. Vi pratar både om klassisk bottom-up- och top-down-strukturer. Det kan vara en enskild hjärtläkare som säger ”ska jag kunna ta ansvar för den här gruppen människor som lever med hjärtsvikt, så behöver jag förstå detta och detta”. Och ”för att kunna agera i tid behöver jag kunna förutspå de här och de här sakerna” och så får vi bygga förmåga kring det. Det är en jättespännande resa, för då möts it, data, klinik, läkare, sköterskor – alla börjar prata med varandra. Och då uppstår det första intressanta: att man inte förstår varandra, för man använder olika språk kring samma sak. Det här är en kulturresa, där det hela går ut på att få människor att prata med varandra över kunskapsgränser.

Ni har kommit så långt att ni kan se klimatpåverkan av olika patientresor, ni kan göra en hel del prediktiva slutsatser – vad är nästa steg för er?

– Att bygga ihop oss ännu mer som ett gemensamt ekosystem. Vi har ju fortfarande en organisation av klassisk natur. Vår stora utmaning är den demografiskt drivna utmaningen med många människor som kommer att behöva leva med fler sjukdomar samtidigt. Och då handlar det mycket för oss om hur ska vi möta de behoven, och anpassa de förmågor vi har byggt till nya behov som dyker upp. Det blir ingen revolution utan en evolution. Vi har hållit på rätt länge och vi ska hålla på rätt länge till, har vi tänkt.