Tålamod, telefonsamtal och referensarkitektur utvecklar Grästorps äldreomsorg

– En referensarkitektur är som ett ramverk som kan hjälpa oss att arbeta tillsammans, på en teknisk nivå. Vi sätter upp regler, ramar och riktlinjer, och kommer överens om standarder rörande exempelvis säkerhetsfrågor i förväg. Då blir det lätt för tredjepartsleverantörer att haka på med innovativa lösningar, säger David Ulfstrand, projektledare, Inera.

Vilka utmaningar skulle en sådan arkitektur kunna lösa?

– Min bild från regioner och kommuner är att det kostar väldigt mycket att inte vara överens innan man börjar. Det är också vanligt när man arbetar med leverantörer att man inte riktigt vet hur beständigt och bestående ens lösningar är, och hur skalbara de är. Så om man på något sätt kan börja i rätt ände är en utmaning löst. Den stora och slutgiltiga utmaning handlar ju om inlåsningseffekter och om att inte kunna släppa in andra parter utan att göra väldigt stora uppoffringar.

Tobias Leverin, Grästorps kommun, ni har varit med och deltagit i ett projekt på det här temat. Vad handlade det om?

– Det började i mitten av 2020. Grästorp och nio kommuner fick i uppdrag digitalisera äldreomsorgen med hjälp av guider och utbildning inom bland annat förändringsledning. Ett stort fokus var att det inte handlar om teknik utan om förändrade arbetssätt, vilket är den stora utmaningen. Vi skulle också lyfta fram nyttan och vikten av att vara tålmodig, för det är väldigt vanligt att man har ett it-projekt och att man strax efter tycker att det inte gav den avsedda effekten. Men om du väntar ett eller två eller tre år, ser du den. Det är en problematik som vi adresserat i det här projektet, säger Tobias Leverin, projekt- och förändringsledare, Grästorps kommun.

Finns det några tips ni kan ge till andra kommuner i sitt arbete?

– Ja, och det är egentligen ett förvånansvärt lätt tips: Att inte vänta på att det kommer att komma en färdig lösning uppifrån. Ja, vi har en referensarkitektur som David Ulfstrand berättade om och som man arbetar med, men det kommer inte att bli en patentlösning. Och det kommer också ta energi från kommunerna att engagera sig, för om man inte talar om problembeskrivningen är det inte lätt att sätta en referensarkitektur som ska lösa ett okänt problem, säger Tobias Leverin.

– Man behöver därför samverka med andra kommuner. Och jag vet att ’samverka’ är ett uttjatat ord, men jag menar inte att man ska bilda tunga kommunalförbund och andra formella organisationer. Det jag menar med samverkan är att jag kan ha ett problem och jag vill träffa någon som har samma problem, eller någon som kanske till och med har gått igenom det här problemet tidigare och som kan hjälpa mig undvika alla fallgropar. Ring till grannkommunen, ring till Övertorneå, ring till Lund – ring vem som helst som är villig att prata om problematiken. När jag började med vårt trygghetssystem i Grästorp ringde jag runt till närliggande kommuner. Vi tog ett möte och jag frågade om tips. Idag är vi tolv kommuner som sitter en gång varje månad och som utan agenda tar upp vad som har hänt och om man har något tips att dela med sig av. Otroligt effektivt. Och den dagen ingen ser någon mening med de här mötena längre, försvinner de. Så tummen upp på spontana möten.

Vad skulle ni vilja se för nästa steg när det kommer till ledarskap i de här frågorna?

– Våra organisationer och myndigheter gör så gott de kan, men när man inte har ett tydligt mandat att säga åt vilket håll vi ska, blir nettoresultatet att vi står kvar på samma ställe. Vi behöver inte direkt hitta den perfekta lösningen, men vi behöver ha styrfart på den här skutan för att rycken i rodret ska ha någon effekt. Där är vi inte idag, säger Tobias Leverin.

– Det räcker med att jag tittar på andra nordiska länder för att jag ska bli väldigt bekymrad. Man lyckas betydligt bättre i både Danmark och i Norge. Där har man en och endast en som har ledarfunktionen. Det behöver inte betyda att man löser alla problem själv, men det är en som pekar ut riktningen och andra stöttar i det. För mig är delat ledarskap inget ledarskap alls. Det måste alltid finnas en ”bosso grosso”.