Omsorgsforskaren: "Mer ömsesidighet i tekniken för äldre och deras anhöriga behövs"

– Det är intressant att se hur politikernas bild av anhöriga till äldre, så starkt krockar med äldres syn på sina anhöriga, i relation till användningen av välfärdsteknik. Politiker tenderar att tro man kanske träffas via någon videolösning då och då, medan representanter för olika pensionärsorganisationer säger hur viktiga anhöriga är för att många i den äldre generationen ens ska ha någon chans att hänga med i alla digitala skiften. Anhöriga överbryggar gapet, säger Maria Nilsson, forskare och lektor på institutionen för vård- och hälsovetenskap vid Linnéuniversitetet, som nyligen doktorerat med avhandlingen Unpacking the Welfare Technology Solution Discourse.

Anhörigas enorma insatser

Tidigare forskning visar att anhöriga idag gör insatser för att hjälpa sina äldre till ett värde av över 150 miljarder kronor årligen. Det handlar om alltifrån att koordinera vårdkontakter och betala räkningar till att handla, skjutsa och – inte minst nuförtiden – stötta i användningen av digitala verktyg och enheter. 

Efter att den nationella anhörigstrategin kom år 2022 hoppas Maria Nilsson,  på att samhället äntligen ska bli bättre på att erkänna de anhörigas insatser för äldreomsorgen. Satsningen kommer samtidigt som European care strategy på EU-nivå, som på det stora hela handlar om att se vårdpersonal och anhöriga som två sidor av samma mynt när det kommer till omsorg.

– Svensk äldreomsorg hade inte klarat sig utan anhöriga idag; det finns inte tillräckligt med resurser för det. Givet enbart detta faktum tycker jag att det finns argument för att utveckla teknik som också kan ge stöd för anhöriga och underlätta deras vardag. Och jag tycker inte att ekonomisk effektivitet behöver vara den övergripande målsättningen för sådana satsningar, utan snarare kan det helt enkelt handla om att anhöriga har rätt till sin egentid. En ny ombudsfunktion eller anhöriginloggning hos en sjukvårdsrådgivare som 1177 är exempel på något som antagligen hade sparat massor med tid för många familjer, säger Maria Nilsson.

Digital ömsesidighet

Ömsesidighet är något som Maria Nilsson efterfrågar som utgångspunkt för kommande digitala verktyg som på olika sätt ska underlätta livet för äldre och deras anhöriga.

Tanken bakom är att alla har något att ge och att alla behövs, och att vi ska vara ”a caring society”.

– Jag tror på att utveckla teknik som bidrar till detta. Pensionärsorganisationerna jag intervjuat i min avhandling säger att deras medlemmar tycker att samhällsklimatet blivit kallare och mer opersonligt. Det finns en oro för att vi lämnar vissa grupper i sticket, säger hon.

Hon understryker att vi som samhälle måste sluta se på den äldre generationen som människor som enbart behöver stöd och som inte kan tillföra något.

– När man läser svenska policydokument är det lätt att få den uppfattningen. Vi ska hjälpa dem; de är bara passiva mottagare av stöd och hjälp. Men det är ju inte sant. Om jag bara tittar på min egen familj kunde mina föräldrar hjälpa mina barn med läxor via videolänk, och det uppskattades väldigt mycket av både dem och av mina barn. Men diskussionen handlar inte tillräckligt mycket om hur vi ska få äldre att delta i samhället, vilket min forskning bland annat synliggör.

Hur går du vidare med din forskning?

– Jag har fått förfrågningar att presentera mina resultat för både kommuner och företag. Härnäst ska vi starta ett nytt forskningsprojekt och fortsätta att undersöka samverkan mellan patient, vårdpersonal och anhörig, och hur dessa kan ses som tre delar i ett partnerskap. Vilken typ av digital teknik och välfärdsteknik lämpar sig bäst för ett sådant samspel? Det vill jag titta närmare på, säger Maria Nilsson.