”Vi måste skapa fred med naturen”

Under Atea Sustainability Forum höll Jan Eliasson ett anförande om de slitsamma förhandlingar som han deltog i för att ta fram de globala hållbarhetsmålen och hur dessa utgör en grund inte bara för en hållbar framtid, utan också för fred och respekt för de mänskliga rättigheterna.

Efter passet på scen fick Voister en pratstund med Sveriges kanske kändaste förhandlare genom tiderna.

Har det varit naturligt för dig att engagera dig i klimatfrågan?

– Huvuddelen av mitt yrkesverksamma liv har ju bestått av förhandlingar om säkerhetspolitik och relationer mellan stormakter. Men när jag var stationerad i Somalia i början av 90-talet, som undergeneralsekreterare i FN och chef för den nyinrättade avdelningen för humanitär hjälp, såg jag med egna ögon hur barn dog av uttorkning. Då lovade jag mig själv att jag skulle engagera mig i frågor om människors välbefinnande, säger Jan Eliasson.

– Det började med frågan om tillgång till rent vatten och att jag involverade mig i Wateraid.org, där jag senare blev styrelseordförande för Wateraid Sverige när det bildades 2009. Perioden i Afrika fungerade alltså som ett slags startskott för mitt engagemang i hållbarhets- och klimatfrågor.

Hur påverkar Rysslands invasion av Ukraina klimatarbetet?

– Det påverkar klimatarbetet negativt, men samtidigt med rätta eftersom att skapa fred i Ukraina är det viktigaste vi kan jobba för i Europa just nu. Kriget har ju bidragit till svårigheter i både livsmedelskedjan och energitillgången. Redan nu, och även på sikt, kommer det att få negativa konsekvenser på viktiga utvecklingsområden som i sin tur kommer att påverka vår möjlighet att nå 1,5-gradersmålet.

– Överhuvudtaget är jag bekymrad över utvecklingen i världen, där demokratin befinner sig i en uppförsbacke och det finns en brist på respekt för de mänskliga rättigheterna. För mig hänger mänskliga rättigheter, fred, och hållbarhet ihop, och samtliga av dessa tre tillstånd måste respekteras för en bättre värld.

Vad är det bästa som har hänt på klimatfrågefronten sedan du började engagera dig?

– Jag måste faktiskt berömma bolag som Atea och andra it-bolag som söker ta sitt ansvar, och jag vill nog bredda det till att berömma näringslivet i stort. Man tycks ha börjat förstå att hållbarhet är en lönsam och riktig väg att gå. Både ur ett strikt etiskt perspektiv och ur ett kommersiellt perspektiv. Jag tror att exempelvis den akademiska världen kan lära sig en del av näringslivet.

Och det sämsta?

– Att nya kolkraftverk öppnas i till exempel Kina och Indien, men även i Europa, samtidigt som nya gas- och oljefält tas i bruk i Nordamerika. Det ligger kortsiktiga ekonomiska drivkrafter bakom detta. Där måste inte minst det demokratiska samhället förstå att vi måste börja tänka mer långsiktigt.

Hur kan vi hantera att kol, olja och gas å ena sidan bidrar till ökade koldioxidutsläpp, å andra sidan (på kort sikt) kan bidra till att fler människor lyfts ur fattigdom?

– Jag känner instinktivt att, att expandera användningen av fossil energi, oavsett sammanhang, är en farlig väg att gå. Vi har så pass bråttom enligt både IPCC-rapporten och FN:s generalsekreterare, att vi inte har tid att göra jättelika investeringar i den här typen av energikällor. Det finns många alternativa och förnybara energikällor vi kan satsa på, som jord- och bergvärme och solenergi. Och någonstans däremellan ligger dessutom kärnkraften och balanserar, som de flesta vet både har sina för- och nackdelar.

Vilken är den mest lovande tekniska utvecklingen du sett sedan du började arbeta med hållbarhet?

– Solenergi. Vi har snart äntligen egna solceller på vår bostad. Vi kan komma långt med solceller bara här i Sverige, men skulle exempelvis de nordafrikanska länderna kunna utveckla sätt att överföra solenergi till oss i Europa, skulle det kunna innebära en enorm vinst för utvecklingen i de länderna och för klimatarbetet.

Tycker du att medierapporteringen ibland riskerar att vara för negativt vinklad?

– Det är helt klart en fara om katastrofnärvaron blir alltför stor. Vi måste hitta en balans och visa vägen framåt. Det är inte bra att överdriva, åt varken det ena eller andra hållet.

Vad är slutmålet med klimatomställningen för dig? Mänskligt välbefinnande? Att så många arter som möjligt frodas på jorden? Eller har jorden ett slags inneboende värde i sig, som gör att vi människor bör påverka vår planet så lite som möjligt?

– Slutmålet för mig är att vi hittar en bra balans. Sedan hundratals år tillbaka har vi exploaterat vår jord, våra djur och vår natur på ett sådant sätt att vi nästan har ett fientligt förhållande till den. Skogsskövlingen i Amazonas regnskog är bara ett exempel. Vi borde förstå att allt levande hör samman.

– Min dotter sa till mig en gång, efter att hon börjat engagera sig i miljörörelsen, att jag måste sluta förhandla med elaka gubbar och att jag istället skulle börja förhandla fred med naturen. Där och då log jag lite överseende, men hon hade helt rätt. Idag kan det handla om att se till att hålla våra hav rena från plast och rika på fisk, och om att behålla våra gammelskogar fulla med svamp. Vi måste visa respekt och hitta en balans med naturen, säger Jan Eliasson.