Anja Pärsons nycklar till ett framgångsrikt självledarskap

– Jag var med under perioden när Carvingskidor kom. På slutet av 90-talet och början av 00-talet, gick vi från skidor som var smala och långa till de nya kortare. Den omställningen i branschen var enorm och det tog oss flera år innan vi hittade någon slags balans i det. Det är fortfarande en ung skida i sporten och det var en spännande tid att anpassa sig för det fanns ingen som hade facit, säger Anja Pärson, före detta alpin skidåkare.

– Med de långa skidorna åkte vi tio sekunder långsammare på ett åk. De nya skidorna var extremt mycket snabbare, men samtidigt helt okontrollerbara i början. Det är nog något som tekniskt sätt har förändrats mest i skidåkningen. Man kan jämföra med V-stilen för backhoppning. Det blev en helt annan sport.

Vad tror du är den vanligaste missuppfattningen vi icke-elitidrottare har om elitidrottare?

– Jag tror att folk har väldigt lite kunskap i hur pass mycket en elitidrottare är i sin idrott. Det är ett heltidsjobb, som kanske skulle kunna jämföras med någon som startar sitt eget företag. Du lever och är det dygnet runt. Vad du än gör är syftet med att du ska lyckas med ditt företag. En elitidrottare lever exakt samma liv egentligen. Vad jag än gjorde var syftet att jag skulle prestera bättre. Ett biobesök med kompisar innebar en paus i två timmar för att sedan orka träna på eftermiddagen.

Så allt kretsade kring karriären på något sätt?

– Ja, och sedan är det också en stor skillnad på att vara topp fem i världen eller att vara bäst. Nummer ett har en helt annan mental nivå än nummer två ofta. Det kan också vara svårt att berätta om, för att det är egentligen bara de som är i den situationen som förstår skillnaden. Bland annat Frida Hansdotter och Jessica Lindell Vikarby berättade om hur de kände vilket glapp det är och hur mycket jobbigare det är att vinna varje tävling, än att bli tvåa eller trea. 

Vad skulle du säga att it-chefer och andra chefer kan ta med sig från din framgångsberättelse?

– När jag tävlade hade vi ett gemensamt mål som vi alla trodde på och drevs av. Det målet var så pass högt att det nästan var en dröm och omöjligt att uppnå. Med en gemensam målsättning menar jag att vi skakade hand med varandra i laget om att det här tror vi på och det här vill vi köra på. Sedan byggde vi nyfikenhet och inspiration i den målsättningen. I dag som företagsledare tror jag att man sliter mest med att du i din målsättning om ett resultat inte får med dig hela arbetsstyrkan. Det riskerar att bli en svag länk som gör att du inte får farten framåt. Då måste du inspirera och hitta nyfikenhet och kreativitet i den målsättning du har satt. För vill alla lika mycket, då brukar det oftast bli bra driv i det. 

– Den viktigaste egenskapen hos alla de tränare och ledare jag har haft under min karriär har varit prestigelöshet. Att våga ta hjälp när det behövs. Min tränare tog till och med in andra tränare för att jag skulle få andra influenser. Med prestigelöshet kommer man långt.

 Hur har du säkrat att du alltid kunde prestera max under en så lång karriär? 

– Jag tror att nyckeln till framgång när det gäller den biten är att man är hundra procent ärlig mot sig själv. Det gäller i såväl negativa som positiva tankar. Där måste man börja med sitt jobb. Jag måste veta exakt vem jag är, oavsett hur hemsk verkligheten kanske är. En människa vill gärna inte veta dåliga saker om sig själv, och framförallt inte när självkänslan får sig en törn. Men i det ska du försöka att inte vara så självkritisk, utan se det som en uppgift hos dig själv att det här är de arbetsområden som du måste jobba på. Och när du känner till dem och kan vara ärlig med det, då kan du börja få framgång i det. Nio gånger av tio fuskar vi lite på vägen, för det finns vissa hörn i en som man gärna inte vill utforska. Du behöver inte utforska dem, men du behöver vara ärlig med att du har dem. Och börjar du där, då kommer du långt. 

Vilken är din tyngsta förlust och vad gjorde du för att hantera den?

– Egentligen ser jag inte mina förluster som något negativt utan det är något jag lärde mig av. Men det är klart, att stå på startlinjen under hemma-VM och ha möjlighet att vinna ett VM-guld i storslalom, och då dra en innerskinna 40 sekunder innan mål, det var svårt att smälta.

Vad gjorde du den kvällen?

– Det är en av de få gånger jag gråtit efter ett misslyckande på en tävling, för jag var så nära. Och det är också svårt att förklara för publik och media hur nära det var, för jag visste att jag var snabbare på nederdelen än hon jag tävlade emot, och visste att jag kunde vinna. Det var svårt att släppa.

Men du har ju ett gäng guld ändå.

– Precis. Men en idrottare lär sig väldigt tidigt att hantera sina misstag. De som klarar av att vända sina misstag till något positivt och lärorikt, är ofta de som vinner. 

Vad är det viktigaste för att bli bäst i världen på det man gör?

– Nyfikenhet, kreativitet och att aldrig sluta tro på sig själv. Så här i efterhand kan jag förstå att min framgång bestod av att jag aldrig slutade vara nyfiken och att jag alltid trodde på mig själv.