När Sverige brann

– Under första veckan av insatsen gick vi på Länsstyrelsen Gävleborg in i stabsläge och agerade stöd åt Ljusdals kommun. I samband med att situationen förvärrades och branden spred sig tog vi, i samråd med Ljusdals kommun, över räddningsinsatsen, berättar Joel Isensköld på Länsstyrelsen Gävleborg, som deltog i arbetet med att sätta upp en samordningscentral under bränderna i Hälsingland under sommaren år 2018, och som nu är chef för det samordningskansli som hanterar efterarbetet kring skogsbränderna.

Mellan fält och omvärld

På en skola i den lilla byn Färila i Ljusdals kommun satte Joel Isensköld och hans kollegor upp en samordningscentral som bildade navet i brandsläckar- och räddningsinsatser som utfördes för att stävja det som tillslut blev 9500 hektar av nedbränd skog och mark under sommaren år 2018.

Under kriser som denna kan ledningen för den närmst belägna länsstyrelsen ta över ansvaret för räddningsinsatsen och fungerar som uppdragsgivare åt andra berörda funktioner, såsom räddningstjänst.

– Som mest var vi runt 90 personer som samsades om att arbeta i princip 24 timmar om dygnet i staben. Vår huvudsakliga uppgift var att samordna och fungera som ett kitt mellan de som arbetade i fält och med omvärlden. Där var förmågan till snabb kommunikation naturligtvis en av de viktigaste faktorerna för att lyckas, säger Joel Isensköld.

Tekniken på plats

De 90 personerna som arbetade verkade som en krisstab, enligt en modell som hämtats från Nato.

I krisstaben fanns räddningsledare och stabschefer från försvarsmakt, polis, lantmäteriet, SOS-alarm, kustbevakningen samt MSB med personal från bland annat Gästrikland, Uppsala och Stockholm. Länsstyrelsen Gävleborg med landshövdingen i spetsen bar ansvar för arbetet.

För att kunna skapa så bra förutsättningar som möjligt var det viktigt att snabbt ha en fungerande it-infrastruktur. Länsstyrelsen Gävleborgs it-avdelning arbetade för fullt med att få de mest grundläggande bitarna på plats på staben i Färila skola.

– Vi delade upp oss i mindre funktioner med olika uppgifter på det vi kallade för Camp Färila. Våra duktiga it-medarbetare såg tillsammans med skolvaktmästaren till att vi snabbt fick upp ett fungerande trådlöst nätverk och vi upprättade en helpdesk som kunde ordna med det praktiska och  fick ut mobiltelefoner som kunde komplettera blåljusverksamhetens Rakel-enheter, säger Joel Isensköld.

Extra mobilmaster sattes upp för att förstärka trafiken i området och i vissa fall var det helt nödvändigt eftersom kapaciteten annars inte räckt till. Mycket av arbetet i it-bygget handlade om att se till så att de mest basala funktionerna, som att mejl fungerade och att få ordentliga skrivare på plats.

– Sådan it som man i sin vardag tar för givet och som till och med är på väg att försvinna var för oss nödvändigt. Skrivarna var ett av våra viktigaste verktyg, med hjälp av dem kunde vi printa kartor som behövdes av räddningspersonalen.

Har du något särskilt starkt minne från den här tiden?

– Ja, när de utländska brandmännen kom. De arbetade hårt och intensivt och när de var mellan sina skiften behövde de också vila och känna sig trygga. Många ville kontakta sin familj hemma i Polen eller Frankrike och jag minns hur vi hjälptes åt att sätta upp ett trådlöst nätverk som fungerade på hela skolgården.

– Jag är oerhört stolt och imponerad över hur många vi var, allt från frivilligorganisationer till polischefer och hur alla släppte det övriga arbetet man hade på hemmaplan för att hjälpa till i den här krisen. Det är en av de största bränderna i Sverige i modern tid och att få se hur alla drar alla åt samma håll var väldigt hoppingivande. Nu börjar återställnings- och utvärderingsarbetet, som också är oerhört viktigt, avslutar Joel Isensköld.