Med mobilen fylld av blod

– Vi genomgår en politisk kris i Kongo och situationen är inte bra. Kongos president, Jospeh Kabila, skulle ha avgått år 2016, men fortfarande två år senare vill han inte hålla något val. Nu väntar vi på att ett val ska äga rum i slutet av året men många misstänker att det inte kommer att ske eller, om valet verkligen genomförs, så kommer det inte att ske korrekt, säger Denis Mukwege, chefsläkare på Panzisjukhuset i Bukavu i östra Kongo.

Hur är kvinnornas situation?

– När du har en så spänd situation som i Kongo, så påverkar det den humanitära situationen och de som drabbas hårdast är kvinnor och barn och situationen för kvinnor och barn är väldigt dålig nu. Exempelvis behandlar vi varje år 2 000 kvinnor, som har blivit utsatta för sexuellt våld. Under 2015 sjönk siffran och vissa månader behandlade vi under 100 kvinnor. Men nu när situationen har förändrats ser vi att siffrorna ökar igen och det är väldigt ledsamt att se.

Vad gör ni på Pantzisjukhuset?

– När vi startade sjukhuset var vårt huvudfokus att behandla kvinnor som varit offer för sexuellt våld och behandla könsrelaterade sjukdomar som aids eller hjälpa dem om de blivit gravida. Ju tidigare de kommer desto lättare är det att behandla. Vi behandlar även kvinnor som blivit utsatta för svåra former av sexuellt våld som våldtäkt och vars underliv har blivit fysiskt misshandlat. Vi får ofta göra operationer när de utsatts för extremt våld.

– Vi behandlar också flickor som drabbats av fistula, som innebär att inre väggar mellan vagina och/eller urinblåsa har trasats sönder i samband med förlossningen och skapar ett stort fysiskt och psykiskt trauma. När kvinnor våldtas så allvarligt är många så traumatiserade att de också behöver psykologisk hjälp förutom den medicinska behandlingen. Vi har därför psykologer som jobbar hos oss och som hjälper till när det behövs.

– Det tredje delen vi jobbar med är att stärka kvinnorna så att de kan komma tillbaka och integreras in i samhället. Det handlar också om att göra dem starka och försöka motverka att något liknande händer igen och få dem att slåss för sina rättigheter. Vi har ett program med social och ekonomisk support.

– Den sista delen handlar om juridiskt stöd. Många av de kvinnor vi har behandlat och hjälpt kommer tillbaka och säger att de vill ha rättvisa och att förövarna åtminstone ber om ursäkt för vad de har gjort. Då är de juridiska verktygen våra ända hjälpmedel och därför har vi även advokater som arbetar för oss.

Vad är det som gör att männen i Kongo utsätter kvinnorna för våld?

– Den här situationen är inte unik för Kongo. Jag kommer just från Irak och många kvinnor där är också väldigt utsatta. Tittar vi på andra världskriget så såg vi hur japanska soldater våldtog och trakasserade kvinnor från Korea. Överhuvudtaget måste vi vara väldigt vaksamma och jobba för att skydda kvinnor under krig.

– Det är inte en kulturell fråga. Jag såg samma saker hända i Kosovo under kriget där. Män gör saker som man inte kan förklara. Det jag kan säga om det som händer i Kongo är att många pojkar är mer eller mindre hjärntvättade och att de inte förstår vad de utsätter kvinnorna för. Många av dem blir själva sjuka och drabbas av posttraumatiskt stressyndrom när de lämnar de beväpnade styrkorna de ofta tillhör. De är gärningsmän samtidigt som de också är offer. 

Ser du ett samband mellan det sexuella våldet och konfliktmineralerna i landet?

– Ja, absolut. Sedan Panzisjukhuset öppnade har vi behandlat mer än 50 000 kvinnor och vi vill ju få reda på var dessa kvinnor kommer ifrån. Vi gjorde en studie och upptäckte att kvinnorna kommer från områden där sådana här gruvor finns. Där finns också beväpnade grupper som slåss för att få kontroll över dessa gruvor.

– På grund av de allmänna oroligheterna i landet har det sexuella våldet spridit sig men det går fortfarande se en överrepresentation av övergrepp i dessa områden. Det finns inga tvivel om den saken. Det här har pågått i 20 års tid. De slåss varken om religion eller om marken som sådan, utan om kontrollen över gruvorna. Därför behöver vi företag som arbetar med det här och sprider kunskap medvetenhet om att metallerna som ofta används i it-produkter är just konfliktmineraler från Kongo och som har färgats av blod från kvinnor och barn.

Vad kan vi i it-industrin i Sverige göra?

– Jag tror att den konsumerande befolkningen har ett viktigt verktyg och det är att göra sin röst hörd. Företag lyssnar på konsumenter, så om konsumenter kommer tillsammans och pressar företag att kontrollera sin leverantörskedja så blir företagen mer medvetna och inte använder sig av konfliktmineraler som har brutits med liv som insats.

– Det är ett stort ansvar att samla konsumenter. Sverige har en historia av att rädda människor i Kongo, så jag hoppas att denna rörelse som Atea har dragit igång också kan vara en väg för att skapa en medvetenhet om vår situation. Jag tror och hoppas att vi är på rätt väg