När eleverna är smartare än läraren

Fredrik Johansson, vilken är den största utmaningen när du ska lära barn programmera?

– När jag kodat med yngre barn har jag insett att jag kanske håller tillbaka mina gymnasieelever. Jag har lärt åttaåringar att koda på samma sätt som jag lär en sextonåring. Då gäller det att flytta fram gränserna och jag har omdefinierat min syn på vilka kunskaper de kan tillgodogöra sig. Utvecklingen går ju framåt och det jag lär ut i gymnasiet idag kommer barnen snart lära sig i grundskolan, säger Fredrik Johansson, lärare på gymnasieskolan Knut Hahns i Ronneby.

Hur ser du på det här, Linda Mannila, forskare inom skolans digitalisering?

– I andra ämnen är vi vana vid att vi kan ge en progression, det vill säga att veta vad eleverna ska lära sig i årskurs ett, vad de ska kunna i årskurs fem, och så vidare. Nu kommer programmering, och det är svårt att avgränsa eleverna till vilka problem eller idéer de ska försöka förverkliga i en programmeringsmiljö. Det är en utmaning att få till den här progressionen så att vi når ut till alla och hittar en balans så det varken blir för lätt eller svårt, säger Linda Mannila, forskare, Linköping och Aalto universitet.

– Jag tror också samarbete är viktigt. Mycket programmering görs ju genom att förbättra eller ta nästa steg från en befintlig kod, och det kan vara ett sätt fär eleverna att fortsätta utvecklas om de känner att de behöver nya utmaningar. Sedan tror jag på samarbete mellan elever och att låta dem ta hjälp av varandra kring ett givet problem.

Vad säger du om det, Fredrik?

– Det är väldigt svårt att anpassa undervisningen till de olika nivåerna och hitta digitala verktyg som passar eleven beroende på hur långt han eller hon har kommit.

Hur tror du att din lärarroll i programmering ser ut om fem år, Fredrik?

– Den kommer vara avsevärt mer utmanande. Nu ligger vi på en ganska grundläggande nivå, men det är dags att börja titta på hur vi tar det vidare. Jag är ju lärare på gymnasiet som är språngbrädan till universitet eller arbete, och där behövs en omvärldsbevakning i hur det ser ut för andra elever i samma ålder. För att komma så långt som möjligt gäller det att titta på vad företagen gör, var programmeringsspråken är på väg och på verktygen för lärare och elever.

Hur ser du på utvecklingen, Linda Mannila?

– Utvecklingen är väl det enda som är beständigt som man brukar säga; vi kommer aldrig att bli fullärda. Tekniken kommer att utvecklas i allt snabbare takt så det handlar om att försöka följa strömmen och göra det bästa av läget. Vi får vara beredda på att vi alltid kommer vara nybörjare på något.

– Som lärare kanske man måste tänka på att sänka garden lite. Det behöver inte bli perfekt från början utan det viktigaste är att våga ge sig ut på den här resan och prova på olika saker.

Läs mer: Misslyckas med framgång

Ibland kanske det till och med är eleverna som lär dig?

– Ja, jag har en elev som är superduktig i programmeringsspråket Python som jag får rådfråga emellanåt. På så sätt kan eleverna också bli resurser för varandra och det kan vara tankeväckande för en lärare att inte vara den som kan mest alla gånger.