”Sluta aldrig gå”

Digitaliseringen kan öppna dörrar men den kan också skapa ett utanförskap. Det menar författarinnan och föreläsaren Christina Rickardsson som växte upp som gatubarn i Brasilien innan hon adopterades och flyttade till Vindeln i Norrland. Nu driver hon olika projekt för att förbättra situationen för brasilianska gatubarn.

– På ett sätt krymper digitalisering världen och underlättar kommunikation. På ett annat skapar det klyftor och kan slå mot gatubarnens självbild när de ser vad andra har. När jag var gatubarn tog jag och min kompis oss in i en lyxvilla och såg ett flickrum inrett som ett prinsessrum. Där sov vi på pappkartonger och hade ingenting, och så hade andra det här. För mig var det ändå bara ett rum, för barnen idag är det hela världen att jämföra sig med. Det blir ett enormt slag mot deras självkänsla.

Bodde i en grotta

De första levnadsåren bodde Christina tillsammans med sin mamma i en grotta utanför Diamantina där varje dag var en kamp för överlevnad. De levde på vad de kunde hitta för stunden och förde en våldsam kamp mot giftiga djur.

– Trots de hårda villkoren gjorde min mamma vad hon kunde för att inte få mig att tappa hoppet. Hon sade alltid att ingenting var omöjligt och gav mig en grundtrygghet så även om det var en tuff tid minns jag den med kärlek och glädje.

När Christina var fem, sex år blev hon och hennes mamma bortdrivna och vandrade till Sao Paulo där de hamnade i favelan.

– Vi var fattigast i favelan och sov mellan skjulen. Min mamma försökte hitta jobb men hon var outbildad och i Brasilien finns en stor klassrasism. En av de första sakerna jag lärde mig var hur onda människor kan vara.

Christina hamnade på gatan där hon blev en del av ett gatubarnsgäng som stal och gjorde allt som krävdes för att överleva. Risken att bli misshandlad eller ännu värre var överhängande. När hon var sju såg hon sin bästa kompis bli avrättad av en av de paramilitära grupperingarna som låg bakom mängder av mord på gatubarn.

– Jag hade alltid varit atletisk och sprang för mitt liv. Min mamma hittade mig under en trappa där jag brukade sova. Hon fick mig att lova att aldrig sluta gå och det blev också titeln på min bok.

Från Sao Paulo till Vindeln

Christina och hennes lillebror hamnade på ett barnhem där de senare adopterades av paret Rickardsson 1991. Destination: Vindeln, en ort med 2 500 invånare att jämföra med Sao Paulos 17 miljoner. Där fokuserade hon på bland annat en friidrottskarriär som skulle leda ända fram till nordiska mästerskapen innan det hårda barfotalivet på Sao Paulos gator hann ikapp henne.

– Mina fötter var trasiga och klarade inte belastningen så jag fick komma på något nytt. Eftersom jag har en entreprenöriell ådra ville jag göra något inom det spåret och valde konstigt nog att skriva en bok trots att jag är sämst på grammatik. Men den återkoppling jag fick från Bonniers var otroligt positiv.

Christinas historia har berört många och hon har också figurerat i brasilianska medier i sin kamp att upplysa folk om gatubarnens utsatthet. Försäljningsjätten Amazon har köpt rättigheterna till hennes historia, något som betyder att hon får en helt ny, större plattform att samla in pengar till sin stiftelse. Och där kommer digitaliseringens positiva sida in.

– Genom sociala medier kan jag visa världen vad som händer. Det är ett kraftfullt verktyg för mig att visa vad jag gör i mitt jobb med min stiftelse och skapa en förståelse. Det hade varit svårt utan digitaliseringen