”Eleverna drabbas av stolpskotten”

Varifrån kommer din stora uppgivenhet?

– Först; det stora flertalet pedagoger, skolledare politiker och andra skolverksamma är otroligt bra på alla sätt. De är mina hjältar och jag älskar verkligen att arbeta tillsammans med dem. Men missmodet … åhh, var ska jag börja. Kanske rann det över när jag såg mer än en professionellt skolverksam dela Alex Schulmans fruktansvärda krönika med rubriken ”Skolan var bättre förr – utan föräldrarna” på Facebook. Jag ser hela tiden ageranden från pedagoger, skolledare, politiker och skolfackligt aktiva som bekräftar att en alltför stor andel av dem drömmer sig tillbaka till svunna tider, till tiden innan internet. Och det handlar inte bara om tekniken i klassrummen, det handlar också om att man inte tycker om att skolan diskuteras fritt i allmänna kanaler, säger Joakim Jardenberg som sedan förra året är utvecklingsledare för SKL:s program LEDA för smartare välfärd, där ett av de två spåren handlar om skola och lärande – med syfte att öka hastighet, nytta och kvalitet i införandet av digitala lösningar.

Vad behöver förändras för att alla ska ta sig an dagens möjligheter?

– Förändringen är så radikal att det inte är rimligt att anta att alla kan anpassa sig till de nya förutsättningarna. ”A round peg in a square hole” är ingen bra idé. Men det största problemet som jag ser det handlar om attityd. På flera plan. Till exempel tror många pedagoger att de är ”färdiga” när de slutat sin lärarutbildning. Det finns en beklämmande ovilja att utforska, att lära av och att lära om. Att våga säga att man inte kan, men att man gärna vill lära sig - kanske rent av från sina elever.

– Det finns en ganska utbredd uppfattning att man kan välja bort tekniken i klassrummet. Det ska man såklart varken kunna eller vilja göra. Förutom att det är beslutat från högsta styrande nivå att det inte är valbart, så är det omöjligt att bortse från att digital teknik är en integrerad del av samhället i dag. Att välja bort det är att smita från sitt ansvar mot eleverna.

Hur stor skada gör dessa motarbetare?

– Den värsta effekten är att de leder diskussionen fel. Istället för att utgå från förutsättningarna och leta möjligheter i utmaningarna känns det som vi måste starta om alldeles för ofta. Den här typen av grus i maskinen gör att vi gång på gång på gång måste börja med att konstatera hur verkligheten ser ut. Det tar tid och energi som vi istället skulle kunna lägga på utvecklas framåt, att fokusera på eleverna och på innehållet i utbildningen - inte på de anställdas personliga problem med utvecklingen eller på prylarna.

Men hur blir maskinen fri från gruset?

– Det är där jag har börjat nå vägs ände. Jag blir allt mer tveksam till att vi har tid eller resurser att fortsätta kämpa mot de här väderkvarnarna. Förmodligen gör vi inte dem en tjänst heller – de kommer ju tvingas arbeta kvar i en miljö där de inte trivs. Exakt hur det ska gå till och vad som ska ske med dem vet jag inte, men kanske borde en start på processen vara att alla får söka sin tjänst på nytt - och att man i den nya kravprofilen lägger in frågor som utforskar attityd, men också hårda kunskapskrav. Du kanske inte ska arbeta i skolans värld om du inte vet vem Therese Lindgren är, aldrig redigerat en wikipedia-artikel eller aldrig testat att sända live på Facebook?

Ser du några risker med att alienera den här gruppen ytterligare?

– De som 2017 är tveksamma har nog redan gjort det aktiva valet att ställa sig vid sidan om. Men då måste vi också hålla isär vad vi menar. Jag säger inte att man inte får förhålla sig kritisk till olika element av digitaliseringen. Det ser jag som en självklarhet och en del av vårt kollektiva samtal. Men att vara tveksam till själva grundförutsättningen är oacceptabelt. I slutänden innebär det att vi har elever som inte får den skola de förtjänar.

Kompenserar inte alla goda exempel för stolpskotten?

– Fråga eleven som drabbas av ett stolpskott.

Vilka reaktioner hoppas du få på inlägget?

– Att vi på ett respektfullt sätt tuffar till debatten lite. Jag säger ju inte att de som jag vill sätta på bänken är dåliga människor, eller att de var dåliga lärare den dagen de anställdes. Men världen, inte minst skolvärlden, har förändrats på ett sådant sätt att somliga helt enkelt inte är på rätt plats längre. Det måste vi våga prata om och göra något allvarligt av. Vår skola är alldeles för viktig för att vi ska kunna ägna oss åt missriktad vänlighet eller omsorg. Det vinner ingen på, självklart inte eleverna - men faktiskt inte heller den skolpersonal som inte längre passar in.