Anne Bamford: Så ska svenska skolan räddas

Den australiensiska professorn Anne Bamford är bland annat chef för International Research Agency och för Education Commission. Hon har erkänts internationellt för sin forskning kring bland annat konstens plats i utbildningen och kring visuell kommunikation. Hon är även forskare för Unesco och har i den rollen genomfört nationella konsekvensanalyser och utvärderingar för regeringar i sju olika länder över hela världen. 

Voister träffar henne på Atea it-arena i Umeå, där hon föreläst om den svenska skolan i ett internationellt perspektiv och framgångsfaktorer för skolutveckling.

Hur står sig svenska skolor jämfört med andra europeiska länder när det kommer till digitalisering och användande av diverse digitala verktyg som finns?

– Sverige ligger långt fram gentemot snittet, budgetarna är bra och skolväsendet är allmänt intresserade av teknologiska lösningar. När det istället kommer till utnyttjandet av tjänsterna ser det inte lika bra ut, där ligger Sverige efter.

Varför är det så, tror du?

– Det handlar förmodligen om kvalitén på lärandet, hur tekniken används i klassrummen och det generella delandet lärarna emellan kring bra pedagogik. Sverige är allmänt bland de sämre på att dela med sig till andra kommuner och skolor – vilket gör att lärare och rektorer på andra orter inte kan ta åt sig av ny innovation på ett lika snabbt sätt.

Som bekant för många så har Sveriges skolresultat i PISA-undersökningarna gått ner de senaste åren. I själva verket har Sverige sjunkit i rankingen i varenda undersökning som gjorts - vilket är var tredje år - sedan starten 2003. Anne Bamford räds utvecklingen och tror att den kan ha flera olika anledningar.

– Den fattigaste ungen i Shanghai har bättre skolresultat än de rikaste 10 procenten av skoleleverna i Sverige, så häpnadsväckande har gapet blivit.

– PISA har detaljerat tittat på varför det ser ut som det gör, och bland annat kommit fram till att lärarna inte känner sig värdefulla. Skriver media något om skolan är det ofta en väldigt negativ bild av lärarna som presenteras.

– Rektorer, lärare och verksamhetschefer är också för upptagna i det vardagliga skötandet av skolan och kan inte fokusera tillräckligt på att inspirera och lära ut. De måste befrias på en del av det administrativa arbetet. Och där kommer också pengarna in i bilden för att de måste göra det administrativa för att finansieras – istället för att fokusera på det de ”borde” göra.

Anne Bamford har genom sin forskning drivit frågor om kreativitet och innovation, sociala effekter, rättvisa och mångfald. Hon har forskat en hel del kring kreativa processer, och hur dessa skulle kunna skapa en bättre framtid för skolelever. Hon menar att samarbete är primärt och att det inte är speciellt troligt att man stimulerar kreativiteten maximalt genom att arbeta själv eller bara sitta tyst och lyssna på sin lärare.

– Det borde bli vanligare att använda digitala visuella verktyg, ljud, musik och praktiska aktiviteter för att säkra att alla kroppsliga sinnen används i inlärningsprocessen, inte bara elevers öron.

Nära besläktat med forskningen kring kreativa processer finns Anne Bamfords arbete med visuell kommunikation.

– Som sagt, i klassrum handlar det mycket om att lyssna, men väldigt få elever lär sig genom det. Majoriteten lär sig genom att visualisera saker eller genom att göra. Och unga personer idag måste och är så vana med att tolka visuella signaler och skärminformation som finns på datorer och så vidare. Får man in det mer i utbildningar kan man både accelerera deras inlärningsprocess samt göra den roligare.

– Titta bara på tidningsbranschen, för 50 år sedan var en tidning helt fylld med text, nu är det mer bilder än text. Till och med en så konservativ bransch som journalistiken har förstått att ska man kommunicera mycket information på en kort tid så är digitala visuella element det värdefullaste sättet att göra det på.

Hur tror du att digitaliseringen och automatiseringen kommer att förändra skolverksamheten de kommande fem åren?

– Genom historien kan man se att det alltid har varit svårt att sia om de största förändringarna. Men jag kan tänka mig att det kommer handla om hur vi transporterar oss, varför ska vi egentligen vara i skolan så mycket? Vad är det som säger att alla elever och lärare måste befinna sig på samma plats? Det kanske är bättre att vara på olika platser. Det är svårt för en buss att ta alla elever till olika ställen, men i och med självkörande bilars intåg kan det mycket väl bli enklare.

– Det enda vi med säkerhet kan säga är att fokuset hela tiden - oavsett vilken teknologi det handlar om - måste ligga på den enskilda eleven. Hur kan vi hjälpa den här eleven med att lära sig på bäst sätt? Hur förbereder vi så att det här barnet får ut det mesta av sitt liv? Det spelar ingen roll om det är en penna eller en självkörande bil, vad det handlar om är vilken skillnad det gör för ungdomarna, nu och i framtiden.