Kvantfysikern som blev vårdens it-guru

Det är en aningen speciell yrkesresa som Mathias Ekman har gjort. Att doktorera i kvantfysik till att nu ansvara för digitaliseringsfrågor inom offentlig sektor samt affärsutveckling inom hälso- och sjukvård på Microsoft, tillhör kanske inte vanligheterna. Men så är fallet här och därmed väcks självklart frågan, hur gick allt till?

– Jag studerade avancerad beräkningsfysik inom kvantfysik och hade väl någon sorts fallenhet för det, vilket förenklar när man kommer till en viss nivå. Jag var aldrig speciellt bra på att skriva och läsa så det fick jag ta igen i annat, och då blev det kvantfysik. Att jag inte är så bra på att just läsa är nog en av anledningarna till att jag engagerade mig i projektet kring dyslexi när jag sedan började på Microsoft.

Under en tid - precis innan han skulle disputera - gästforskade Mathias på Sandia, ett kärnvapenlabb i USA. Då stod han i valet och kvalet kring vad han skulle göra när han kom hem till Sverige, alternativen var en akademisk karriär eller att göra något annat. Sedan, av en slump, träffade han några av studenterna som han tidigare undervisat och de erbjöd Mathias ett jobb på Adacra.

– Att det blev it är egentligen mest en slump. Där och då kände jag att jag ville jobba i grupp och uppnå gemensamma mål, inom teoretisk fysik är det mer ensamvargsforskning. Och det var ju runt 2000 vid it-boomen så jobb fanns det gott om.

De kommande åren arbetade han mest med it-frågor inom bank, finans och försäkring men hela tiden närmade han sig offentlig sektor. Och till slut blev han också erbjuden tjänsten som ansvarig för digitaliseringsfrågor inom hälso- och sjukvård på Microsoft som sedan årsskiftet utökats till hela offentlig sektor.  

– Jag har alltid velat arbeta med något som skapar ett högre värde, oavsett om det gäller till exempel äldrevården, cancervården eller barn med dyslexi. Jag vill gärna se något annat syfte än bara själva tillverkningsindustrin, och det är förmodligen delvis därför jag hamnat här. Jag ser det som ren lyx att få göra det.

Vad gör du en vanlig dag nu?

– Microsofts position är ju att vara ett partnerdrivet bolag, speciellt inom hälso- och sjukvård. Så en del av de sakerna som jag gör är att försöka förklara för startups eller partners som vill jobba med vår teknologi hur man gör det på bästa sätt. Den andra halvan handlar mycket om att prata med landstingen och få dem att förstå att investeringen de gjort i att köpa produkter och tjänster från Microsoft har förändrats. Förut kanske det handlade om att köpa office- och exchange-produkter men vi har ju förändrats till att leverera AI-tjänster, samarbetsfunktioner, möjligheter att integrera Skype for Business i patientsituationer och så vidare.

Vad är det bästa och sämsta med att jobba i it-branschen just nu?

– Det bästa tycker jag är att mjukvara helt förändrar den historiska fördubblingstakten som skett var 18:e månad och därmed skapar förutsättningar som ingen trodde var möjlig. När vi snabbade upp algoritmerna kring genteknik - exempelvis möjligheten att topsa en människa - med faktor sju så gick vi från att det det som tar sju dagar tar en dag. Helt plötsligt blev den teknologin tillgänglig att använda för akuten och vårdcentralen, eftersom patienten var ju oftast inte där i sju dagar. Tidigare funderade man inte ens på om det var möjligt att använda den typen av teknik. Det jag vill säga är att inom it behöver vi inte vänta i sju till tio år på att saker ska hända utan det sker betydligt snabbare.

– Det sämsta är de stora avstånden mellan de som förstår digitalisering och de som har behoven inom vården. Inom offentlig sektor är det många lager emellan och det är väldigt sällan vi hamnar i situationer där vi har multikompetenserna. Vården är relativt duktig på att lösa utmaningar i dagens ”silos”, men problemet är patientresan. Det är där vi behöver samverka och ingen lösning kommer kunna fixa allt eftersom förändringstakten är så snabb. Det här gapet gör även att vi inte adresserar behovet av kontinuerligt lärande runt digitaliseringens möjligheter. Vi behöver redan nu börja förstå vilka nya roller och yrken som behövs i den framtida vårdinformationsmiljön.

Vad gör dig lycklig?

– På fritiden tränar jag min elvaåriga sons lag i innebandy och min nioåriga dotters lag i fotboll. Min dotters lag vann inte många matcher förra säsongen men när de gjorde sitt första mål kändes det helt otroligt, det är sådana relativt små saker i livet som gör en lycklig. Barnen sätter också perspektiv på varför man gör det här, pensionsfrågan och hälso- och sjukvårdsfrågan måste vi inte bara lösa för vår egen skull, utan i allra högsta grad för nästa generation.  

Förutom att träna sina barn så älskar Mathias att arbeta, oavsett om det har gällt it eller kvantfysik. Dessa branscher kanske kan tänkas vara två helt olika världar, men enligt Mathias så har världarna gått ihop sedan länge. När de runt millennieskiftet gjorde storskaliga beräkningar över matematiska problem, byggde modeller och beräknade hur atomer beter sig så använde de dåtidens superdator Strindberg. Skillnaden är bara intentionen med forskningen.

– Nu är det forskning kring möjligheter att förutspå vilka som har störst risk att få lungcancer om två-tre år, eftersom vi vet att tid till behandling är vital, som jag intresserar mig för. Där växer delarna ihop och blir extra intressanta för mig. Den största skillnaden är väl att idag är datorkraften i princip oändlig tack vare molnplattformarna och de problem som vi kan adressera har möjlighet att påverka folkhälsan på global nivå.

Kvantfysik i all ära, det mest intressanta just nu tycker Mathias Ekman är AI, eller rättare sagt demokratiseringen av den. Han menar att där gäller det att förstå blindspotsen. Om Sverige skapar en AI-modell som tränar för att undvika övervikt kommer inte den modellen fungera lika väl överallt i världen. Det gäller att zooma ut perspektivet och tänka mer globalt från början.

– När det gäller AI i samhällets tjänst har vi precis bara börjat resan och det är ett område som samhället måste börja jobba med. Om vi genom AI kan bedöma risken ifall barn har skrivsvårigheter redan vid sju års ålder istället för 13, så gör det en enorm skillnad för det barnets föräldrars möjlighet att stötta sitt barn. Eller hur vi tidigare upptäcker riskfaktorer för allvarlig lunginflammation - all den teknologin finns ju men med den kommer etiska frågeställningar.

– Där måste offentlig sektor flytta fram sin position från att vara efterföljare till att sätta sig i förarsätet, för det är först nu vi på allvar håller på att definiera det digitala samhället. Det går inte längre att säga att man ska göra en utredning i fyra år, för då hamnar man på efterkälken rejält. Och hur många hinner dö i cancer under den tiden? Ibland upplever jag att det saknas en sense of urgency, och det är en av de sakerna jag kan bli mest irriterad över.

Upplever du att Sverige är dåliga på den punkten?

– Nej, men Sverige har satt som vision att vara bäst i världen i ehälsa 2025. Då får man välja, är det här en begränsad sport som isbandy eller handlar det om global ehälsa? Är det global ehälsa man menar måste man börja göra saker nu, man kan inte fastna i de nationella strukturerna och göra lösningar som bara fungerar nationellt. De kommer inte kunna användas i Afrika. Vi behöver export av talang kring ehälsa. Jag tycker man kan börja fundera kring ifall vi har en skyldighet att som världens bästa land i ehälsa exportera våra insikter till utvecklingsländer, så att de också exempelvis kan folkhälsobevaka?

– Vi står just nu i starten av den fjärde industrirevolutionen där vi ska välja hur vår teknik ska användas. Vi kan välja att göra de rika rikare och de friska friskare, eller så gör vi ett aktivt val och använder teknologin till att jobba för public cloud för public good. Vi kan minska klyftorna genom digital teknik, och där syftar jag ju inte på tillgång till internet som vissa pratar om. Jag pratar om att bryta orättvisorna via digitalisering och i de banorna hoppas jag att flera stora företag börjar titta.